GRATTIS LINNEA 11 ÅR -DEL 5

Idag fyller min äldsta år.GRATTIS.

Har inte skrivit på ett par dagar,har inte haft lust helt enkelt.

I morgon åker gubben till Norrköping och hämtar sin mamma,hon ska sova kvar.

Igår,apropå att sova,så gick jag till sängs med Erica.

Hon ville att jag skulle sjunga en sång innan hon somna.Önskemål undrade jag.Svaret blev blinka lilla stjärna.Mitt i sången så avbröt hon mig och frågade varför Theo är på två platser?!

Han är i kyrkan OCH under jorden,det går väl inte??

Jag frågade hur mycket hon kom ihåg av begravningen och hon berättade:

-Det var mycket blommor och en vit låda där Theo låg i.

-Och du mamma var jätte ledsen du grina högt mamma.Stackars min mamma.

Vidare berättade hon:

-Sen när lådan skulle ner i jorden så var pappa och farfar JÄTTE försiktiga för att inte Theo skulle få jord i sina ögon.

-Sen la jag ner en blomma som jag hittade på farfars bildäck,den sa pappa att jag fick kasta ner i hålet om jag ville.Theo fick mycket nallebjörnar också.

-Kommer du ihåg vilka visor som spelades för Theo i kyrkan,undrade jag.

-Jag kan inte dom men du kan få sjunga dom för mig om du vill,svarade hon.

Jag började sjunga den första versen i sparvöga innan jag blev alldeles tjock i halsen och slutade.

-Mamma,när du låg på sjukhus kom det in en doktor som hade Theo i sängen,då blev du ledsen och ville inte titta.

-kommer du ihåg det?,frågade jag förvånat.

-Ja,men jag klappade och pussade på honom,ååh,han var så fin våran Theo. sa Erica.Och knöt sina händer mot kinderna.

-Jag är glad att jag är storasyster till Theo för han är så söt när han sover.

-Ja det var han,jag önskar så att han fick följa med oss hem,sa jag.

-Men mamma,när jag blir stor och får en bebis i magen då kan du få den av mig.

-Det var snällt men det är ju din bebis då och du kommer vilja ha bebisen själv.

-Jaha! men vi kan väl dela då! svarade hon.

Jag har inte pratat så mycket om sjukhus vistelsen eftersom jag är blank ihuvudet,utan journaler och egna anteckningar så hade mycket fallit i glömska.

Nu har det istället varit som terapi för mig att titta tillbaka och läsa,förstå hur allvarligt allting var.

Imitt inlägg som slutade med att det var sista gången jag såg Theo och åkte hem,det stämmer! men jag hann bara vara hemma den eftermiddagen-natten,morgonen därefter fick jag en störtblödning och blev hämtad i ambulans..igen.Typiskt nog så var det samma ambulans personal som hittade mig blödandes på hallgolvet.Hade det inte varit så att sambon berättade för dom att hon blöder lika mycket som förra gången ni var här och att jag kom hem igår,så hade jag inte fattat att det var samma människor.

Men när det gick in i huvudet så sa jag i ambulansen

-Vi får sluta träffas så här.

Till och med när jag kom inrullad med bår i akutrummet och såg samma läkare som varit med och undersökt mig under min första tid på sjukhuset så skakade jag på huvudet och tyckte allt var såå sjukt.

(Det var en manlig doktor och när Agge sov hos mig så sa hon till mig varje gång han varit i mitt rum att han är så läcker!!

Det där har vi garvat mycket åt.

Jag ligger apsjuk och hon spanar in läkaren.

Hon skyllde på att hon var hormonstinn pga. graviditeten)

Jag själv kommer inte ihåg alla doktorer och sköterskor men han minns jag för att hon såg hans jalingar när han böjde sig över mig och undersökte min mage.

Hon hade nog velat bli undersökt av honom hon med *skratt*

Jag blev iaf. inlagd en andra gång inom loppet av ett dygn. *suck*

Och hela tiden låg det i mitt bakhuvud att någonstans här på sjukhuset ligger min son som jag tagit farväl av redan.

Blev tillfrågad om jag ville se honom flera gånger.Men sa nej,varje gång med viss tvekan kan jag säga.Men jag ville inte att dom skulle ta ut honom från kylrummet fler gånger,han fick inte bli förstört,förändras.Och jag hade så fina minnen av honom från dagen innan.

Däremot så åkte jag rullstol ner till kapellet och tände ljus och skrev i deras tanke bok,varje gång.

Vid den här tiden blev det även bestämt att vi INTE fick ha begravning förräns jag opererat mitt hjärta,dom trodde inte att det skulle klara av en sån press utöver alla andra sjuka saker som min kropp inte ville.Jag var för sjuk!

Det som for genom mitt huvud då var att dom på rättsmedicin skulle tro att vi sket i vår son om han fick ligga hos dom under den tiden.

Men blev än en gång tillsagd att dom var informerade om mitt hälso tillstånd och hade inget emot att han fick vara kvar en tid till,dom skulle ta hand om honom.

Men ångesten gnagde i mig.Vilken usel mamma jag är till mina 6 barn.Ingenting klarar jag.

En del av mina egna anteckningar kan jag knappt tyda själv,jag var så fluddrad med mediciner.Men någon vacker dag ska jag nog lyckas knäcka koden *skratt*

Jag får fortsätta senare.

Kramar från lilla mig.