DEL 4

Redan första dagen jag blev inlag på gyn,då när mamma fortfarande var hos mig så bad jag sköterskan om en penna och papper.Jag behövde skriva av mig.

Jag var full med lugnande och morfin och andra viktiga mediciner mot hjärtat etc.

Jag fick ett helt kollegieblock.

Vid ett tillfälle sent på eftermiddagen så fick jag kraftig hjärtklappning och pulsen skenade iväg.Sköterskor och läkare rusade in och försökte få min kropp att lugna ner sig.Just då ringde min patienttelefon,jag var för svag att svara så någon annan gjorde det.Tydligen var det sambon, "någon" talade om för honom att jag inte var anträffbar pga. komplikationer han hörde att det måste varit kaos i rummet.Han fick veta att mitt hjärta rusade så fort att det kunde innebära livsfara om dom inte fick stop på det.

När allt lugnat ner sig och jag fick krafterna tillbaka så ringde jag hem.

Han svarade på första signalen....när han hörde min röst började han gråta okontrollerat och verkligen bad om att jag inte fick dö ifrån honom och barnen.Tillslut hörde jag inte vad han sa så han räckte över luren till barnen,tyvärr var jag så svag att jag inte kunde prata med dom alla.

Linnea var först,hon var skärrad.Hennes pappa hade gråtit en del under dagarna med Theo men inte så här.

Hon hade antagligen hört hans vädjan om att jag skulle hålla mig vid liv så hon upprepade aldrig orden själv utan frågade bara jag inte kunde komma hem dagen därpå.

Varje dag hade dom frågat sin pappa om jag fick komma hem och hans svar var i morgon,varje gång.Han förstod inte hur allvarligt det var förräns någon i personalen hade berättat för honom.I min journal fick han reda på det redan första natten men han måste ha infunnit sig i chock och helt enkelt förträngt min hälsa helt.

Han sa att han skulle ta hand om hela planeringen angående begravningen.Jag skulle inte behöva lyfta ett finger.Vad jag förstår hade han regelbunden kontakt med sjukhus prästen Lars,för mig var han bara ett namn då.

Fast jag inte ville begrava min son så förstod jag att det var ett måste,så i blocket jag fick började skriva,skriva,skriva.

Det första som står i blocket är en vers jag ville ha på Theos sten:

I BLAND BLIR LIVET KORT

DU FLYDDE HASTIG BORT

MEN MINNET UTAV DIG

FINNS ALLTID INOM MIG.

HOPPAS ATT VI MÖTAS FÅ

FÖR JAG ÄLSKAR DIG SÅ.

Det versen var framlagd brevid kortet på Theos avtryck och en bit av hans hårtuss som dom satt in på kortet.

Sköterskorna tyckte det var så fint skrivet att flera av dom föll igråt.

Efter en tid fick jag hemlängtan,men varje dag var det alltid någon som rullade ner mig till kapellet för att tända ljus.

Under denna tid fick jag reda på att jag absolut inte fick ha någon begravning förräns mitt hjärta var opererat.Dom misstänkte att jag inte skulle klara det.

Så jag fick en tid till hjärtspec. på sös men OP. skulle ske på Huddinge.

Samma dag som jag blev utskriven så kom Gerry och hämtade mig,han hade bestämt träff med prästen i kapellet på sös för att ta farväl av vår älskade son.

Lars fattade jag tycke för på en gång,han var lätt och ingen djuping som talade om att det var Guds vilja.

Vi fick gå in i ett litet rum med några fåtöljer,bord dunkel belysning och tända ljus.

Där inne låg min pojke och sov i sin sänghimmel,Det var tyst....

Jag viskade när jag gick in,som om jag inte ville väcka honom nu när han sov så sött.Lars frågade hur vi ville ha begravningen och vi bestämde där och då att vi ville ha Lars som präst,HAN var rätt man att visa vägen.

Mina skuldkänslor var att jag inte ville att dom på obduktion skulle tro att vi struntade i Theo där han nu blivit förflyttad till deras kylrum.

Men dom där var informerade om min hälsa och att jag inte skulle tänka så,dom hade full förståelse för att dom fick låna Theo ett tag till.

Vi tog kort och jag kysste min son som var kallare än sist men fortfarande lika vacker.Det var sista gången jag fick lukta,smeka känna och kyssa min son.

Sen åkte vi hem......................