Tydligen hade jag inte det...Theo är på väg bort..ifrån mig...igen.Jag saknar honom mer än någonsin.Det jobbiga är att jag ser Theo i Hannah när hon sover.Dom är så lika varandra då.Ibland tittar jag på henne och föreställer mig att det är min son när Hannah sover,som om jag försöker intala mig att han ligger där.När hon vaknar upp så är Theo borta.Jag håller på att tappa konceptet fullständigt,tror jag.Ibland längtar jag till att hon ska somna en stund så Theo ligger brevid mig,då snusar jag på "honom" viskar ömma ord i "hans" öron,berättar hur mycket jag älskar detta fulländade barn.Ser hur det rycker till i hennes mungipa som ett leende,som om "han" säger,jag vet lilla mamma.Säger alla ord jag aldrig hann säga....men i samma stund Hannah öppnar sina glada ögon så är min pojke borta ännu en gång.Det gör så ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar