Allt började igår.Jag var onormalt trött och flåsig,hjärtat slog som en trummaskin i bröstkorgen på mig.Som vanligt så väntade jag tills det var för sent att få tag på en vanlig läkare på akuttid.
Sambon ringde flera gånger under dagen och han hörde att något var fel,men jag ville inte klaga så det hette att jag kanske höll på att bli sjuk eller något.
Egentligen så ska han vara hemma som jag tidigare skrivit.Mitt intyg blev förlängt förra veckan så han ska vara hemma till den sista april.Men stämmningen på hans jobb är lite mysko så jag sa att han skulle gå tillbaka.
Han har varit ifrån arbetet sen april förra året.
Jag kan fatta att snacket går på jobbet och att vissa tror att han inte vill komma tillbaka,men så har ju aldrig varit fallet.Menmen.
Igår var jag iallafall så himla trött att jag somnade titt som tätt.Kroppen var så tung att jag inte ens orkade lyfta upp benen i soffan så jag låg i en konstig vinkel halvägs ner mot golvet och sov.
Sambon som skulle köra Alexander till hockeyn var orolig och frågade om man verkligen kunde lämna mig själv under tiden.
-Självklart svarade jag.Lovade honom att jag skulle ringa sös och huddinge för att fråga om jag var tvungen att uppsöka vård.
Sagt och gjort.Dom på huddinge ville att jag skulle åka in omgående till sös
eftersom det var där jag gjorde alla undersökningar i förra veckan.
Och sös ville även dom att jag skulle komma in igår kväll.
Fick tusen frågor om jag ansträngt mig eller dyligt-svar nej på den frågan.
Jag undrade då om jag inte kunde få sova hemma en natt och lova att komma in om jag kände mig lika dålig idag (torsdag)
I morse kändes det rätt okej förutom en dövande trötthet.
Även i morse lovade jag att ringa till hjärtläkaren-gubben tjatade-
Där blev jag tillsagd att åka in omgående till Akuten.
Som tur var så var dom informerade att jag skulle komma så det tog MAX 10 min innan jag fick en säng,EKG,blodprover etc.
Dom såg på bröstkorgen att hjärtat slog fort och hårt.
Jag som inte gillar sjukhus miljön frågade rätt omgående om jag inte kunde få åka hem om jag skulle bli medicinerad,menade på att jag faktiskt kunde få recept och sköta om den hemma istället.
Men det ville dom först inte svara på,allt hängde på vad överläkaren ansåg.
Slutligen klädde jag på mig i ren protest och sa att nu känns det lite bättre,får jag åka hem nu??
-Lägg dig ner på britsen så får jag lyssna med stetoskop beordrade doktorn.
La mig med en suck.
-Ditt hjärta ser ut att slå utanför kroppen fick jag till svar,men du verkar redan ha bestämt dig för en hemresa va?
-Jaa.för jag tror att med rätt preparat så tror jag ändå att det blir bäst att få vara hemma.Mina barn har kommit hem från skolan och är oroliga och det vill jag inte utsätta dom för.Känns som det räcker nu liksom.
Han förstod och sa att det var okej.
Jag lovade att åka in om läget förvärades.
Nu till något helt annat.-Iförrgår ropade min 4-åriga dotter från toaletten.-Mammaaa fäärdig.-Jaja,jag kommer ropade jag.Och hoppades på ett under(fråga mig inte vad)Men det tog väl en 4-5 minuter innan jag kom.När jag väl kom till toan så drog jag bort lite papper och skulle torka,men såg inget varken i hennes oinkoink eller i toaletten????Nämen ,du har ju inte bajsat sa jag.-Jo det har jag visst men du kom aldrig så den åkte tillbaks igen,för vi orkade inte vänta. *asg*
Nåväl slutet gott allting gott.Kramar från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar