Fick en sån stark längtan redan igår efter Theo så min morgon var piss pest och kolera.Jag började min morgon med att stört böla.
Blev senare på dagen bjuden på middag hos min svägerska,så jag tackade ja.
Kändes konstigt att det bara var jag-Erica och Nicke som var där.Men maten var god.
Jag tog iallafall tillfället i akt att fråga om svägerskan skulle till graven,hennes och sambons två systrar ligger nästan brevid varandra fast på olika sidor av häcken.Så vi bestämde att vi skulle åka dit idag.
Sagt och gjort,medans jag väntade på henne så plockade jag ihop ljus och en ängel,marschaller och kom på att jag kunde sätta fast självlysande stjärnor man fäster med kludd,tyvärr så var korset alldeles för fruset för att kluddet skulle fästa,vilket jag hade på känn.
Jag satte även dit ett kort på min lille pojke i en hårdplast ram men för att inte fukten ska krypa in på sidorna där man skjuter in fotot så satte jag en brun paket tejp där,men den syns knappt från framsidan för att jag var skitpetig med att det inte skulle skymma bilden.
På bilden här på bloggen så ser man ju knappt vem kortet föreställer,men när man står där så är han precis så fin han alltid varit.
Nu skrev jag inte ut bilden på fotopapper utan på ett vanligt A-4 papper,varför vet jag inte.
Det som känns så ledsamt är att jag kan inte upptadera med nya bilder eller berätta med stolthet hur han utvecklas så ni läsare kanske tycker det blir tjatigt och enformigt att jag upprepar bilderna,men för mig så är det viktigt.
Jag har märkt att ingen nämner Theo överhuvudtaget vilket jag kan bli ledsen över för jag har behov att få prata om mitt barn.Han har ju funnits lika mycket som mina andra barn.Och dom ställs det frågor om hela tiden.
Jag blir inte sårad om man ställer frågor om hur det gick till eller hur det kändes då eller nu.Jag skulle bara uppskatta om någon vågade ställa frågor för jag kan berätta i evigheter,visst kanske jag kommer bli ledsen och gråta men då känns han iallafall verklig och viktig även för andra.
För som nu får jag känslan över att Theo är oviktig för omgivningen
Alla mödrar vet hur mycket man kan tala/skryta över om hur förlossningen gick-i detalj.Det räcker med att man ställer en sketen fråga som-Hur lång tid tog förlossningen???
Och man får VÄRSTA utlägget hur mycket klockan var när man öppnade sig si och så mycket. *skratt*
Men i mitt fall så tror folk att jag blir illa berörd och pratar så lite så mycket det går om förlossning och bebisar-i mitt fall pratar man inte alls.
Det som inte syns finns inte.
T.o.m med Sambon är kvick på knappen när han råkar zappa fram ett program om förlossningar för att skona mig *snällt* men vi två kan ju prata om allt som hänt.Oftast pratar jag och han lyssnar men det vore skönt att få dela med mig av andra som visar ett genuint intresse.Agge är den ända som "vågar" tala om det och även sitta och lyssna i timtal på mig,hon är mitt bollplank.
Tack min vän för att du tar det som det är och inte hyschar ner det.Tack!!!
Imorgon kommer min familj hem.
Vi höres.-Mia-
3 kommentarer:
Jag kan inte prata med dig om Theo, för du ringer ju aldrig tillbaka, sötnöt.
Jag är inte alls rädd för att prata om Theo med dig, men som sagt, jag väntar på att du ska ringa upp, för det känns som om jag skulle bli en pain the ass om jag ringer var dag, utan att du ringer tillbaka. Förstår du mig?
Kram
Ja jag förstår absolut min vän-för du är min vän.Men just nu är jag inte mig själv heller och hinner inte med att läka.Jag har ju andra barn som hela tiden går före.Så jag är inte-INTE bitter på dig,det får du inte tro.
Jag har helt enkelt inte tid med telefonsamtal eller möten.Och NÄR jag har lust att prata då är det sena kvällar,långa nätter,då man sitter vaken ensam.Du förstår vad jag menar.
Kramar från en av din äldsta vän.
Morgon Mia!
Nu är jul o nyår över för denna gång, skönt!
Jag tror en del är osäkra på hur de ska prata om din lille Theo! Han kommer alltid att finnas hos dig i hjärtat o var rädd om dig o kramar med en god kopp kaffe kommer här!
Skicka en kommentar