DET LACKAR MOT JUL

Jag håller på att bli tokig på Blogger

Har försökt göra ett sketet inlägg i 36 minuter men det bara hänger sig hela tiden och när jag väl kommer in så läggs hela sidan ner.*suck*

Som rubriken säger så närmar vi oss julen och jag ser inte fram mot den överhuvudtaget i år.

Men jag blev beordrad av min mamma att jag måste pynta för mina barn hur trist det än känns.Så det är gjort nu.

Har till och med bakat lussebullar så det är gjort,men lär bli så illa tvungen att baka igen...vad det lider.

Skulle ha åkt till Theo igår på första advent men gjorde det inte.Skulle vilja åka till honom varje dag...i tanken men in real life kan jag inte.Allt blir bara jobbigare då.

Det var inte så här någon av oss hade tänkt oss julen.Att tända ljus för vår son varje kväll istället för att kyssa honom nassi,nassi.

Barnen pratar ofta,ofta om lilla Theo,om vad han skulle tycka om och vad dom skulle lära honom.

En morgon innan dom tre äldsta skulle till skolan så hörde jag dom fråga varandra vem dom älskar mest på hela jorden.Alla sa Mamma-Pappa-Theo och Nicke.Det känns skönt att Theo finns med dom utan att man måste påminna dom.Han är inte bortglömd även om dom aldrig fick lära känna honom.Alla barnen har sin syn på vem han är även jag.Och allas funderingar och tankar är olika.

Erica hon vill fortfarande lägga alla bebis saker hon finner i leklådorna på ett speciellt ställe så att Theo kan leka med dom när han kommer.Även i leksaksaffären kan hon peka ut saker som hon tror att Theo skulle vilja ha när han kommer tillbaka.Hon förstår på sitt lilla vis att han är död men i hennes värld kommer han tillbaka mellan varven för att leka,hon kan gå till bokhyllan där hans kort-ljus och annat står,för att visa upp saker hon har och prata med honom.

-Hej lilla gubben,titta vad jag har! den kan du få låna sen,min lilla Theo.Du e så gullig.

Det känns skönt att kunna prata om honom på ett naturligt sätt,för oss är han en familjemedlem,då är det värre med folk som aldrig nämner honom alls.

Typ -det som inte syns finns inte.

Jag har många gånger ställt mig frågan vad som kan ha varit jobbigast.

Att förlora honom som nu på mållinjen eller föda ett levande barn som andra fått lära känna och förlora honom lite senare.

På ett egoistiskt sätt hade det varit det andra alternativet så folk förstått att han faktiskt fanns men för oss i familjen är sorgen densamma... svår.

Snart blir man alena,det ska bli rätt nice.Alla utom jag och Erica ska till England för att hälsa på barnens kusiner.AnnaBell och James.Dom flyger den första Januari,det kan tyckas som en evighet när man ser datumet men om man tänker att det är advent varje helg och fyra dagar efter julafton fyller jag år,vidare till nyårsafton så är det inte såå illa pinkat.

Inte för att jag ska göra något men jag har inte hämtat mig från nästan fyra veckors vattenkoppor ännu.

Plus att det blir ett långt jullov så det ska bli rätt lugnt här i huset har jag bestämt om Erica och Mr.Beagle kan hålla sig på mattan vill säga.

En av hjärtläkarna ringde förresten hem i förra veckan från Huddinge.Han undrade hur jag mådde.Jag sa som det var att jag har känningar av hjärtklappninar väldigt ofta men att det aldrig sätter igång ordentligt,min undran var då om man skulle ha det så?

Han förstod hur jag menade och det är ett symtom som en del patienter har förklarat tidigare.På en del funkar det med en operation,för andra måste man göra om den.Han ville att jag skulle komma på kontroll snarast så dom får utreda ifall dom måste åtgärda det igen eller om man kan vänta lite så jag får tillbaka mitt jag igen.

Min fråga var vidare vad som händer med dom där nervtrådarna dom bryter av,dom kan ju inte fladdra omkring runt hjärtat,eller växer dom ihop igen eftersom en del kan få flimmer som jag.

Han sa att nervtrådarna dör.

Naturligtvis tänkte jag varför hade det aldrig slagit mig tidigare.

Kan säga att jag kände mig inte som den vassaste kniven i lådan när jag la på.Mia i ett nötskal.

I övrigt så känner jag mig som om jag befinner mig i LaLa land,har svårt att koncentrera mig på vad andra säger,är helt i andra tankar,det svischar förbi små funderingar mest hela tiden så jag har fullt upp kan man säga.

Och dessutom,

Det är svårt att lyssna på vad andra har att berätta,

när jag själv har så mycket intressant som jag vill tala om.

Kram på er Mia